- Att tappa alla förmågor man har, när det kommer till att uttrycka sitt innersta. Känna att känslor som skuld, förvirrelse, hopplöshet men framför allt ångest; lyftas bort från ens axlar (ändå om det bara är för en stund). Jag har tappat det, jag har tappat mina hjälpmedel, verktyg; mina förmågor att underlätta mitt såkallade liv. Och snart imploderar jag. Jag förstör för mig själv på alla tänkbara sätt, när min välvilja och godhet gentemot andra, blockeras av dessa känslor som bara vill ut ur detta fängelse, min kropp. Jag har till och med förlorat förmågan att förklara, liksom försöka lyfta fram förståelse i andra individer. Men inte ens det klarar jag av, på många plan. Så jag väntar ut det istället, jag låter andras tankar gå, jag väntar på att mitt innersta ska slita sig fri, så jag någon gång kan ta tag i mitt liv.