Klagosång
smärta på högersida, under bysten = gallan skriker efter omtanke och medicin för att få stopp på dess lidande. Men istället jobbar jag som fastighetsskötare, vilket innebär fysiskt arbete, och skippar jobbet för att dra till vårdcentralen men skiter även i det. Mina medmänniskor, jag har verkligen ont. Jag har så fruktansvärt ont att jag varken kan hosta, andas djupt, gäspa eller ens skratta utan att det känns som att någon kör in en påle där smärtan sitter. Och allt detta pga. ofantlig mängd alkohol under studenten.Men det är inte bara detta jag lider av...Saknaden. Ja, jag lider av saknaden efter min andra del som skapar en gemensam helhet. Jag syftar på Matthias. Vi har inte setts på över två veckor och det dröjer drygt tio dagar till vi ses. Det gör ont och det är rent utsagt själslitande. Men samtidigt som detta är en nackdel i ett distansfrörhållande, så finns det självklart en hel del fördelar. Det finns dock inget positivt med distansen mellan mig och mina tre syskon som är bosatta nio tidszoner bort. Malaika, Ingrid & Dante. Jag skulle vilja säga att det är en lyx att få ha sina syskon nära sig, en lyx jag har och delvis inte har. Jag saknar dem så mycket att det gör ont i mitt alldeles för blödiga hjärta. Jag vill finnas där för dem, som den storasystern jag faktiskt är. Livet är orättvist, klyschigt nog. Sedan vill jag även klaga om min oförutsägbara framtid, nu när jag ändå är i farten med min klagosång.Självklart, studenten är en befrielse men det är samtidigt en port in till ovisshetens område. Jag har min nutid under kontroll. Men senare har jag ingen konkret plan till, förutom min lösa tankar, liksom luftslott. Jag vill åka till USA o hälsa på mina saknade, jag vill träffa Sanna i Luleå, jag vill bli klar med körkortet i slutet av augusti - början på september, jag vill planera flytt ihop med Matthias o söka ett heltidsjobb. Jag vill så mycket, men jag vet inte vad som är möjligt och realistisk.Det var allt. Klagosången är över.
Kommentarer
Trackback
