.

Åh men det borde ju inte vara tomt ju, nä, inte. Detta som är skrämmande med simulatorn. En aning. Insugda i det doftlösa ingentinget. Monoton robotaktig opersonlig känslolös opersonlig textmassa. Åh förlåt. Glöm inte bort pennan. Handen är inte lika snabb som sinnet. Skriv på papper. Klottra i en anteckningsbok. Jag fick min första av farmor. Önskar jag inte var så ensam. Kul hade det varit med likasinnade. Änglar kom till mig men ack så rädd jag blev. Flera gånger. Och jag gråter, gråter, gråter floder inombords. Skriker. Ekar. Blöder inom mig. Filter min hud. Ådror som jag så gärna vill spricka itu och befria blodet där inunder. Åh förlåt. Glöm inte bort att dofta!!! Ta med dig din kära. Andas in det goda. Spring med varandra i gläntor. Skratta tillsammans. Du har ju honom. Du lät din ängel (prins kanske för dig) omfamna dig. Njut av kärleken. Åh sorry, sorry, sorry. Bara en vindpust, våg. Enkel att kasta in i ingentinget. Glömma bort. Positiv energi. Harmoni. Sorry. Bara vinden. Resultatet av ensamhet, huvudvärk, onda andar. Tynger mitt sinne. Speciellt igår. Nej! Fy mig! Så. Existera vidare