I torsdags förra veckan, begav jag mig norrut. Slutdestinationen var Östersund, 60mil ifrån Örebro. Syftet var att hälsa på mormor. Vi tog promenader, bokshoppade i secondhandbutiker, åkte till stallet jag red i när jag bodde där, träffade annan släkt, stickat en halsduk och slutligen fick jag en dag tillsammans med mina barndomsvänner. Igår for jag hem, en resa som skulle ta 9,45 timmar, tog 11. En resa med smaskande damer bredvid mig, högljudda Gund N Roses-fan, trasiga tåg och en säll taxichaufför på slutet. Aldrig har jag känt en sådan lycka att vara hemma. Jag hatar ju Örebro?

 

Jag vistas dock bara här en dag, idag, för imorgon blir det ännu mer tågåkande; fast 30 mil söderut. 30 mil till min han som har mitt hjärta i sina kärleksfulla händer. Vi har inte träffats på över två veckor och den här distansgrejen har blivit tyngre och tyngre. Vi måste göra något åt saken. Liksom snabba på processen att få leva tillsammans. Få ett jobb, hitta en lägenhet. Bygga bygga bygga upp. Nu är allt jobbigt

 

för

jag

känner

mig

inte

hemma

någonstans