sry

Kayla! Idag när jag satte mig på spårvagnen som var helt tom så kom det efter ungefär två minuter in en gammal, gammal dam som valde att sätta sig bredvid mig. Hon frågade mig om just denna vagn skulle ta henne intill staden. Jag sa att den skulle göra det. Hon skrattade lättat och satte sig bredvid mig, tog av hennes mössa, öppnade tidningen hon hade med sig ( den luktade förfärligt äckligt ). Men hon började inte läsa i den. Vi började samspråka istället. Vi båda hade texter framför oss som vi hade tänkt att läsa under färden, men dessa läste vi inte. Istället fick jag samtala med ett glatt ansikte. Hon log nämligen hela tiden, detta glädje mig. Hon sa att på hennes tid så fanns det minsann ingen spårvagn, inget räls, ingen järnväg, där vi befann oss. Varje gång som hon åter besökte staden vi båda befann oss i, så hade den förändrats. Om han tyckte om detta eller inte, att den konstant förändrades, visste hon inte. Förmodligen var hon positiv till det. Jag kände verkligen hennes positiva energi. Hon överförde den till mig, jag kände verkligen av den. När hon skulle av sa hon hejdå och log ännu mer. När hon reste sig så såg det nästan ut som om hon grimaserade, hon behövde verkligen ta i. Hon hade små fläckar på hennes vita strumpor. Jag undrade om hon hade glömt att tvätta, eller om hon kanske hade glömt att ta av dem på länge. Jag har inte tvättat på länge. Jag missade nämligen min senaste tvätt-tid. Jag måste boka en ny. Men, men, denna dam. Denna människa jag talade med. Jag tyckte om henne. Hon var bra, hon var positiv. Så fint utav henne att skapa en sån naturlig stämning, atmosfär av att bara sätta sig bredvid mig med ett glatt äkta leende. En människa som levt länge fanns där i spårvagnen, med mig. Och hon uppmuntrade mig. Ja det gjorde hon.

Hmm. Kayla. Jag hoppas att du kan lära dig tycka om kantareller, svarta bönor och svarta knäckebröd med gräslökskaviar på. Varför? Hmm vet inte riktigt. Det bara blev så nu när jag tryckte på tangenterna. Tycker du om att koka musslor? Du behöver inte svara. Jag kokade det igår, tillsammans med champinjoner och svarta bönor. Gjorde mig en fin, fin, fin sallad med avocado och mango. Hade köpt taco-bröd också. Det blev gott! Så gott, så bra, passade bra. Hade krossat nötter också som jag strösslade över det. Men jag glömde torkade blåbär! Det glömde jag dock inte idag. Idag åt jag bara sallad med mango och torkade blåbär, krossade nötter. Drack citronvatten. Har bytt kaffe också. Fast jag minns inte vad det var för kaffe jag bytte till. Förut körde jag bara med Zoega. Nu så kör jag med nåt annat. Jag minns bara att det fanns en gubbe som såg stabil och kaffepassionerad ut på förpackningen. Smakade starkare! Tycker om detta bättre, tror jag.

Kayla, kanske är du en sån som lovar dig själv en massa saker. Vad jag måste lova mig själv just nu för stunden, är att inte köpa jordnötssmör igen. Kanske kommer jag att bryta det löftet. Förmodligen. Jag känner både hat och kärlek för jordnötssmör. Mest kärlek tror jag. Mmen känslan efteråt kan vara så avskyvärd ( tänk om du fortfarande läser all den här smörjan som jag skriver snabbt här i min paus ifrån förberedelserna inför imorgon ). Känslan när jag äter jordnötssmör är älskvärd. Om mina smaklökar kunde dansa så skulle dem dansa. Ja, det skulle dem. Inte bara tango, utan flera olika dansar. Många på en gång. Jag är nämligen en inte allt för kass dansare. Brukar dansa till Explosions in the Sky. Väldigt vackra ljudlandskap finns där inuti ljuden som bandet skapar. Ååh. Att springa barfota i våttgräs samtidigt. Helt fri. NU kom jag att tänka på sommaren. Men den är ju förbi. Fast att blunda och tänka, drömma kan jag göra istället. Det gjorde jag när damen hade stigit av vagnen förut. Hmm. Vad har det här med någonting att göra? Har det inte med det pågående mystiska limbo som allt flyter i? Kanske har det att göra litet grann med havssalt. Den dagen då jag kom i åter kontakt med jordnötssmör så tänkte jag bara köpa havssalt och salmiak-choklad. Sån där bra choklad. Jag tänkte den dagen unna mig något gott, för jag kände mig fakt