Pizzakit-pizza
när man inte har råd att beställa pizza, köper man ett pizzakit, en tomat och färska champinjoner "fly like the wind"
-
trent reznor och hans keyboard
"If I lose you, my heart will be broken"
-
det här med livet efter studenten, ser inte alls ut så som jag trodde att det skulle se ut
"jag har inget liv", om jag får uttrycka mig väldigt ungdomligt
medan andra åker till de förenta staterna för att jobba som au pair, pluggar i london, får jobb 40mil utanför sin hemort, har råd att resa jorden runt, drar ner till sydafrika som volontär
och jag sitter här och ruttnar, utan ett liv
kul
bokshopping
Var in på Röda korset där jag fann favoritförfattaren i högstadiet Katarina von Bredow, 5kr/st why not liksom?! - På myrorna fann jag den jag sökte efter: John Ajvide Lindqvist & så hittade jag Mr. Coelho trots att jag inte sökte efter honom, blev 60kr för de tre fynden. Jag är nöjdast i stan!
till alla som kan relatera
Idag var det skolstart för de som fortfarande har "elev"-stämpeln i pannan. För mig som har lagt skolan bakom mig, tillhörande det förflutna, är rutinlös trots försöken till att skapa något som ska bli någon slags vardag. Försöken innebär att ställa väckarklockan på 10:00, i ett illusoriskt hopp om att det är någon tid man måste passa, att äta frukost som består av rostade franskor med gurka och tomat på för att verka hälsosam, men som man ändå dränker med kaffe och tobakrök. Att läsa ett tiotal sidor ur John Ajvide Lindqvists novellsamling (något man aldrig hann när man levde i skolan) och att titta på ett par avsnitt Buffy och vampyrerna. För att sedan möta verkligheten, det där brännande faktumet om att man faktiskt är helt sysslolös, arbetslös, kalla det vad du vill; och måste ta tag i jobbsökandet som ändå inte leder till resultat.
För jag får absolut ingenting uppkört i nyllet. Personliga brev, cv'n, engagemang och tusenfaltiga försök till att framstå som bra till specifika tjänster, betyder ingenting oavsett arbetsmarknadens utseende, om man ändå inte får ett svar. Inget "Kom på intervju", inte ens ett "Nej tack, men tack för din ansökan." - Men man blir ombedd att fortsätta försöka och det är väl det man gör om man inte har hunnit drunkna i sin förtvinande självkänsla.
Och det är det jag gör, för ännu har jag inte drunknat.
-
misslyckandet;
sömnen och kreativiteten går fortfarande hand i hand
Dagens lunch
Bulgur, sojabitar, gurka, kall sås:
Allt är veganskt, förutom den kalla såsen
som jag slängde ihop av det lilla mitt kylskåp
kan erbjuda såsom: tacosås, creme fraice,
mjölk + vitpeppar, chilipeppar & vitlökspeppar.
och just det, jag saknar denna gestalt
livet och allt vad det innebär,eller borde innebära
Känner mig ensam i min nymöblerade lägenhet, även om jag nyss hade två vänner på besök ett par timmar. Vill bara kasta mig ut i någonting okänt, någonting helt skrämmande okänt. Vill inte leva under den där indirekta pressen, av allt som innebär livet efter studenten. Vill ha ett jobb för att kunna leva som jag vill, alltså drägligt. Men samtidigt vill jag bara se till att leva drägligt utan att känna att jag behöver ekonomin för det. Slutsatsen är väl bara att jag känner mig låst, vilse och lite hjälplös. (Säger jag som lever på hjälp. Tjejbo. Försörjningsstöd.)
Vill bara helst av allt, ta mitt pick och pack, flytta till Vimmerby och leva gemensamt med min kärlek. Bygga upp ett nytt liv med uppgraderade intressen, nya människor, en sysselsättning som innebär cash (men som gynnar min egen individ (och andra såklart) och inte tvärtom). Vill så mycket. Som jag egentligen skulle kunna göra, men inte har mod till att genomföra.
För...
jag vill ha mitt körkort innan jag flyttar från säkerheten, jag vill ha ett hem som jag kan kalla "hem" innan jag flyttar från säkerheten, jag vill ha en säkerhet innan jag flyttar från min nuvarande säkerhet.
Resultat:
I'm such a pussy.
Vill bara helst av allt, ta mitt pick och pack, flytta till Vimmerby och leva gemensamt med min kärlek. Bygga upp ett nytt liv med uppgraderade intressen, nya människor, en sysselsättning som innebär cash (men som gynnar min egen individ (och andra såklart) och inte tvärtom). Vill så mycket. Som jag egentligen skulle kunna göra, men inte har mod till att genomföra.
För...
jag vill ha mitt körkort innan jag flyttar från säkerheten, jag vill ha ett hem som jag kan kalla "hem" innan jag flyttar från säkerheten, jag vill ha en säkerhet innan jag flyttar från min nuvarande säkerhet.
Resultat:
I'm such a pussy.
Whiskey and ritalin
"...You're imagining things, your pretend machine..."
Jag behöver variation
Egentligen hade jag velat byta stad att bo i, men får nöja mig med att möblera om i min lya.Onsdag
Tillbaka i Örebro, efter fem veckors vistelse hos Matthias. Resultatet blev att jag kedjerökte upp mina sista cigg, igårkväll, när jag inte kunde sova på grund av saknaden efter att somna skedande med honom. Idag mår jag bättre, vilket har lett till tre jobbansökningar, viktiga mejlutskick, ställt mina böcker i ordning i bokhyllan, läst i badet, powernapat, lagat mat, tvättat och senare ska jag bege mig ut och springa.
Nu hoppas jag bara att någon finner mig intressant i jobbväg, så jag slipper oroa mig över pengar något mer. Jag menar, jag har liksom 4kr på kontot och jag får inte pengar förrän om 1-2veckor.
Början på 2012
Tittade igenom mina cambilder från början av 2012. En aning humoristiskt, i och med hur jag poserar på vissa bilder bara för att visa upp det jag då kallade "dagens outfit" här på bloggen. Kan inte säga att jag saknar mitt utseende som jag hade då, det enda jag saknar är att passa i keps (trots snagg) och tubhalsduken som jag har på alla bilder förutom den sista. Den halsduken var mitt liv vintern 2012.
-
Tja! Jag lever.
Befinner mig fortfarande nere i Småland, tillsammans med Matthias såklart. Idag har jag varit här i exakt en månad. Vilket inte alls känns. Antingen känns denna tid som en evighet eller bara en vecka. Jag och det här med tidsuppfattning alltså?! Men trots det är faktumet det att våra dagar blir färre och jag åker hem preliminärt på måndag.
Måste jag det? Ja.
Jag försöker trösta mig själv med alla fina minnen som vi har samlat på oss under den här tiden. Men den där känslan av att jag inte kan få nog, att jag bara vill ha mer, försvinner inte. Det känns alltid som att jag har glömt göra nåt, att vi har spenderat för lite tid tillsammans (bara han och jag) genom att supa och sova bort bakisdagar, umgås med kompisar, spela våra individuella spel etc. Men å andra sidan är det ju så det ska vara, det är så vi vill ha det. Ha en balans.
Jag är bara så skräckslagen för min ankomst i Örebrostad. Jag är rädd för mitt hem, som inte alls känns som ett hem. Jag är rädd för att inte komma upp på de fötter jag alltid velat ha efter studenten. Få ett jobb i Örebro, börja med träningen igen, ta mitt körkort och flytta ihop med Matthias. Jag är rädd för att detta aldrig kommer att ske, eller att det kommer ta längre tid för det att ske, än vad jag egentligen vill. Jag är rädd för att jag kommer vara kvar i min lilla etta + kokvrå, på tjejbo med försörjningsstöd att leva på.
