har ingenting att komma med, tror denna blogg håller på att lida mot sitt slut

Vi har fått erbjudanden på två lägenheter här nere, den ena tacka vi ja till och den andre blev det ett nej på. Vi hoppas på det bästa genom fantasier om den kommande gemensamma vardagen, vi hoppas på det bästa genom sök av tjänster, trots att de kräver körkort eller annat han och jag inte har. Vi kämpar med summor pengar i fickan, som ska hjälpa oss att överleva åtminstone. Det är tufft nu, vi är inne i en jävla motgång just nu. För snart är jag hemlös på riktigt. Jag kommer inte ha något som jag kan kalla "hem".

 

men bara jag har honom, så vet jag att jag orkar fortsätta

 

I torsdags förra veckan, begav jag mig norrut. Slutdestinationen var Östersund, 60mil ifrån Örebro. Syftet var att hälsa på mormor. Vi tog promenader, bokshoppade i secondhandbutiker, åkte till stallet jag red i när jag bodde där, träffade annan släkt, stickat en halsduk och slutligen fick jag en dag tillsammans med mina barndomsvänner. Igår for jag hem, en resa som skulle ta 9,45 timmar, tog 11. En resa med smaskande damer bredvid mig, högljudda Gund N Roses-fan, trasiga tåg och en säll taxichaufför på slutet. Aldrig har jag känt en sådan lycka att vara hemma. Jag hatar ju Örebro?

 

Jag vistas dock bara här en dag, idag, för imorgon blir det ännu mer tågåkande; fast 30 mil söderut. 30 mil till min han som har mitt hjärta i sina kärleksfulla händer. Vi har inte träffats på över två veckor och den här distansgrejen har blivit tyngre och tyngre. Vi måste göra något åt saken. Liksom snabba på processen att få leva tillsammans. Få ett jobb, hitta en lägenhet. Bygga bygga bygga upp. Nu är allt jobbigt

 

för

jag

känner

mig

inte

hemma

någonstans

Tack du Ingen speciell som delade med dig av dina tankar i en kommentar på inlägget om böckerna. Den verkligen gjorde min natt. Hoppas du hör av dig igen. Tack.

skönhet; den cirkelformade fullkomligheten ljuset, solen, som tillåter existensen ikväll börjar du avta, molnen hjälper dig hjälper dig att vänja dig ännu en gång att natt för natt, att sluta finnas (så stark genom min jords lager) men samtidigt som du bitvis, blir halv, försvinner blir lugnet inom mig starkare, jag liksom vet att du snart tillåts att lysas upp igen, min skönhet min måne