-Inatt drömde jag någonting, jag aldrig drömt förrut. Eller rättaresagt, det jag sa och kände har jag aldrig någonsin upplevt i en dröm. Kommer fortfarande ihåg allt jag sa och kände.
Jag är helt plötsligt i en lägenhet, med folk i. Jag vet inte alls hur jag kom dit och vart jag var. Jag frågar tre tjejer som satt på en säng, om de visste hur jag hade hamnat i lägenheten. De sa nej, och det gjorde resten av dem i lägenheten också. Jag börjar tänka att allting är en dröm. Nyper mig i armen, slår mig själv i ansiktet, gör allt för att försöka vakna. Säger "Det här är fan ingen dröm. Det här är verkligheten" och personerna tittar konstigt på mig och säger "Du är ju fan störd". Men jag fortsätter "Men jag sover, jag gick och lade mig ikväll och nu har jag hamnat här. Jag måste vara i mitt undermedvetna. För detta kan inte vara en dröm". Alltså verklighetskänslan man har när man är vaken, hade jag i den där "drömmen". Jag var så säker på att det inte var någon dröm. Men sedan blir jag trött, verkligen jätte trött. Och skriker hysterisk "Nej jag får inte sova, jag vill inte lämna mitt undermedvetna. Tänk så kan jag finna svar!" Och så vaknade jag.
Nu i efterhand, några timmar senare känns allt det där som en dröm. Men samtidigt så känns det annorlunda. Vad fan var det där egentligen?
Har så mycket att läsa och titta på. Får småångest över att jag inte har tid. Har spenderat två timmar ikväll på att titta Trueblood's senaste avsnitt.
Började skolan 9:30, slutade en timma efter. Drog till biblioteket med S och pluggade engelska. Senare drar jag förmodligen med Viggo och skate'ar i nått garage. Spöregnar just nu.
Type O Negative, fann det bandet igår. Lyssna på dem!
- Lyssna på texten. Så himla viktigt och sant budskap. Lyssna och ta åt er.
Maynard är ett geni. Han skriver texter som en gud.
"They fight, till they die Over earth, over sky They fight, over life, Over brawn, over air and light, Over love, over sun, over blood They fight, or they die, all for what? For our rising!"
- Tittade på fotbollsturnering i förmiddags. Min lillebror på 7år, spelade. Så otroligt duktig. Gjorde flest mål utav alla på hela turneringen tror jag. Hans lag vann hela skiten också. Är så sjukt jävla stolt. Han kommer bli någonting stort.
Min far fyller år idag också.
Jag: "Pappa grattis på 58års dagen!"
Han: "Neje, jag är 28år nu!"
The truth is: Han fyller 38år. Gammal gubbe nu. Älskar dig käre far.
- Igår kväll, var en bra kväll. Umgicks med underbara människor. Lärde känna två roliga individer.
Tog promenad i regnet. Åt gurka med Aromat på. Tittade på Paranormal Activity. Skrattade. Spelade Slenderman. Jag bajsade på mig. Och tusen kilo mer med skratt. En välbehövd kväll kan man säga.
Sanna: Den här livmoderhalscancer-sprutan skyddar mot Gonorré också.
Alla hurrar o är glada förutom jag, som inte tagit vaccinet.
Jag: Haha på sexualkunskapen när jag sa Gonorrä.
Alla skrattar. Och funderar ut vad Sanna sa istället för Klitoris.
Har även 99followers nu. Har inte lagt någon som helst ansträgning på att få följare förutom att länka den på fb och i bloggen en gång. Har haft Tumblr i över ett år nu. Känns kul att många uppskattar den.
Jag, Nchilija & Malaika - Påskkärringar, long time ago.
-Det är galet hur fin en människa kan vara. - Ja, ibland är bara en del känslor så stört obeskrivliga. De här, man inte kan sätta ordet på. Nej, detta handlar inte om någon trea i skolkorridoren, som man kan tänkas tråna efter. Så ytligt är det inte.
Jag syftar faktiskt inte på en specifik individ nu. Utan detta är liksom till alla jag verkligen tycker om. Fina människor, som gör min vardag lite enklare. Och till människor, jag kanske vill ha in i min vardag.
Jag har så sjukt mycket hat inom mig. Mot människor. Jag kan ignorera det i långa perioder, men tillsammans med min ständiga innerliga ilska, kommer det förr eller senare alltid ut. Jag har alltid varit sådan. Impulsiv, explosiv. Men lär mig att hantera det. Och det blir enklare för varje dag.
-
Skolan funkade bra idag. Senare ikväll ska jag umgås med vänner i Lundby.
- Stora fötter på en liten bräda. Cruisa runt i ett industriområde och längssvartån förrut. Kom hem dyblöt av regn och svett. Men jag är fortfarande hungrig. Jag vill ha min skateboard, jag vill leva så det syns.
Ännu en morgon där jag lyssnar på Kent och förtär kaffe. Viljan att gå till skolan, är nästan väck, alltså extremt låg. Kanske för att min sinnesstämning inte direkt är den bästa att ha i sig. Jag känner mig så extremt fel.
Mer konkret, kan jag inte förklara det. Det är liksom omöjligt.
-För att kunna se och känna det positiva, måste man erfara det negativa.
Åt helvete med just det. Är ledsen tillsammans med ledsen musik istället. Det är enklare
men baserat på något så obeskrivligt abstrakt och svårhanterat. Att jag är som jag är, är inte lätt för mig.
Men det är någonting jag alltid har handskats med. Idag är bara inte den dagen då jag orkar ta hand om allt som rör sig inom mig. Ingen kontroll. Ingen som helst kontroll överhuvudtaget.
Det är som att jag är nyfödd på nytt, men allt utom oskuld för världens negativa energi.
Klockan är "Upptidigtimorgon, måstesova". Så jag ska sova. Godnatt.
- Hemkommen från skolan nu. Vanliga lektioner. Glömde mina joggingskor på en annan skola, där jag har haft spanska. Fick springa 2,4km i tunga och klumpiga vans, på idrotten. Fick ändå tiden 13:08min, så är nöjd.
Skrev en fin text på mitt skåp och upptäckte att vi börjar 09:30 på torsdagar. ENDA DAGEN.
Helt OK-dag. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och läsa ur Scar Tissue, Anthony Kiedis egna självbiografi.
Gran-och talltoppar skymtas ovanför våra moln. Det enda som existerar för våra blå ögon, som egentligen bör se helheten i verkligheten.
Ögon i nacken, är något vi alla tror har ändå går alla med minst en hjärtevän, som bär kniven i högerhanden.
Vi har alltid, koncentrerat oss på den vänstra sidan av människan, vårt organ, vårt hjärtas sida. Troligt nog blir vi nedstuckna av egg, vassa likt kärleken.
Vi ser bara mikroskopiska delar av verkligheten, ändå kallar vi oss makalösa, övermänskliga.
-fast att vi dör en efter en, på grund av varandra.
-Klockan är tidigt och idag börjar jag skolan. Herregud. Blandade känslor.
Ska ner och ta en kopp starkt kaffe för att piggna till lite. Sedan sätta på rock klassiker i lurarna för att sedan promenera till skolan. Hoppas ni alla andra som också börjar i dag, får en bra start på terminen.
Adios.
PS. Välkommen den 15:e följaren på Bloglovin'. Hoppas du stannar ett litet tag i alla fall. DS.
-Snooze'a i över en timma, innan jag klev upp. Väckarklockan gick på var tredjeminut. Det brukar vanligtvis göra mig galen. Men jag var helt enkelt för jävla trött, för att ens tycka att det är lite irriterande.
Idag är det sista dagen, innan jag börjar tvåan.Jag är så jävla stor nu alltså. Blandade känslor på den fronten. Det positiva är att ju att för varje dag som går så kommer jag bara närmre studenten och då kommer jag även närmre friheten. Då tar jag mitt pick och pack och drar helst utomlands, men det mest väsentliga är utanför Örebro.
Det negativa är att jag är rädd. Jag är rädd för att misslyckas. Högra krav har byggts upp nu. Jag har dem och andra har dem på mig. Jag har inte råd att misslyckas ett stort antal gånger.
Nog om det. Såg en bild på två killar från fucking One Direction, på tumblr. Gissa vad det stod på den?! "OBEY" - Alltså jag vill lemlästa den personen som satte dit OBEY, på en One Direction-bild.
Lyssnar på bra musik. Mirror Eyes spelade ju på spelningen för några dagar sedan. Har fastnat för dem. Lyssnade hela kvällen igår. Underbara. Får rysningar och vill ba krypa in i musiken för att stanna där. Malaika sa "Jävla fucking dampfucking musik" - Hon är fan störd i högra hjärnhalvan. De är underbara.
- Vaknade för en stund sedan med en konstig känsla i kroppen. Idag är det Eid. Den slutliga dagen efter ramadan. Dagen alla samlas i Moskén på morgonen för att be och dela deras gemenskap. Islam. För att sedan ha stora som små fester hemma hos familj eller vänner.
Varför jag hade och fortfarande har en konstig känsla i kroppen, är för att jag dels inte är i moskén nu med min familj. Men också för anledningen varför jag inte är i moskén.
Alla andra år, förrutom förra året så har jag följt med till moskén. Det har känts mysigt och det är en sån frid för ögat att se alla samlade för att be tillsammans. Det är någonting vackert. Och att be själv, kändes kul. Man gör det tillsammans med alla andra. Småungar skrattar eller gråter. Kryper runt bland allas ben. Och alla mammor är mamma till alla barn. Vi alla tar hand om varandra.
Men sen för nåt år sedan, så kom den där osäkerheten. Är jag muslim? Varför känns det inte som alla andra känner?
Varför käns jag så avlägsen från alltihop? Jag har ju inte gjort något.
Alla tankar bara kom. Och allt kändes och fortfarande kan kännas idag, att det är ett påhitt allt det här med gud och religion. Jag kallar mig inte för troende idag. Jag säger att jag är agnostiker. Vilket betyder att jag inte vet om jag tror på gud eller inte, då jag inte fått ett trovärdigt bevis.
Men det gör mig ledsen på något sätt, samtidigt som det är en lättnad att jag inte är så lätt påverkad.
Varför det gör mig ledsen är att jag då förlorar den där stora gemenskapen som finns i våran familj. Jag är inte längre som dem.
Men jag älskar dem och jag älskar att de har funnit vad som är rätt för dem. Jag måste bara hitta det som är rätt för mig. Och det kommer väl. Sedan vet jag att min familj respekterar mig ändå.
Spelningen var underbar. Blandade känslor under hela kvällen.
Ex Animo var coola med en brudtrummis. Mirror Eyes, var så jävla vackra att titta på. Skapade ljud, som faktiskt inte gav rättvis här på datorn. De var galet bra.
Concubine, gjorde en underbar cover på ett punkband jag förfan inte minns namnet på.
Och resten av deras egna låtar var grymma. On the Edge Of Forever, var det röööj på. Röj,röj,röj.
Slutligen var det Cedron. Där var känslorna som mest instabila. Så underbart.
Efteråt, stack jag och lite människor till Mcdonalds. Chilla och sånt med adrenalin rusande i kroppen.
Nu är jag hemma och jag vill bara sova och förbli sovande för alltid.
-Cedron, Concubine, Ex Animo, Mirror Eyes & On The Edge of Forever @ KF.Stationen
Kommer bli stenfett. Har inte sett Ex Animo och Mirror Eyes live förrut, bara hört lite från Mirror Eyes.
Helt OK-band. Men ska bli gaaaalet att se Cedron, live för tredje gången. De är så underbara.
I will scream my heart out.
Kvällen spenderas på Stationen i alla fall, med bra folk och med Z-M vid min sida.
Skate och massa annat, blir det också. Bra kväll, skall det bli. Garanterat.
Ska försöka ta bilder med min gamla mobilkamera, men blir väl bilder som de bilden ovanför, som är från senaste spelningen jag var på. Men kommer säkert få låna ett par bilder av Z-M. :$
planeterna slutar helt plötsligt sitt cirkulerande runt något vi tror brinner, men som inte gör och de faller hejdlöst ned, spetsas på bergstoppar vi aldrig visste, var vassa
människor hämtar andan efter, flera mils levande och lika plötsligt som de kände att de alla, var fallande, så otroligt sköra, slagbara liksom mänskliga
slog det även dem, att livet kanske är lika illusoriskt som dem själva i en fantasi
Produktiv dag. Varför? Jo, för jag har gjort iordning mig i minsta detalj, umgåts med P och snackat ikapp våra liv, lagat Makaroner, qournfilé och gurka+tomat, vilat på mitt egna mysställe och skrivit onödiga tankar sida för sida.
- Detta är Nisse. Mitt allra första gosedjur, som min morfar gav mig vid födseln. Han har varit med om så sjukt mycket, under dessa 17år. Mest de tio första åren.
Han betyder faktiskt oerhört mycket för mig. Han ligger alltid i min säng och trillar han ur min säng, så får jag bokstavligen dåligt samvete och måste gå ner och hämta honom. Spelar ingen roll hur trött jag är.
Och håller jag om honom, så känner jag en trygghet, jag oftast inte känner någon annan stans.
Inatt, så vaknade jag med honom i min famn. Och då slog det där mig, att han betyder stört mycket.
Kul va? Ett gosedjur är värd mer än livet själv, ibland, kanske, typ. Ska inte överdriva. ehe.
- Ännu en tidig förmiddag med en kaffekopp, rest mot skyn. Jag vaknade för ca en timma sedan. Och idag blir det en aktiv dag. Ska först umgås med Kenan och senare på kvällen ska jag skate'a med Mr. Viggo. Det ska bli nice.
Har saknat dem båda.
Lyssnar på Lustre, bandet jag har i inlägget under det här. Det är ett Atmospheric Black Metal/Ambient-band från Sverige. Har fullkomligt kärat ned mig i dem. Så vacker musik. Och ni som följt min blogg ett tag, vet hur jag är när jag lyssnar på bra musik. Jag blir liksom så, kär. Kär på riktigt och så spelar jag sönder specifika låtar.
"Hur är Örebro som sommarstad?" - Den frågeställningen står i Örebroar'n och fyra personer svarade på den.
-En ung tjej, på kanske tjugo år svarar "Det finns många fina gamla hus. Det gillar jag. Annars har jag inte hunnit se så mycket än."
-Den andra personen är en ung kille, han svarar såhär: "Det är större och flottare än där jag kommer ifrån men inte samma mysiga känsla."
-Den tredje personen är en kvinna på 30+ typ och svarar: "En fin stad. Det finns det mesta men barnen saknar den stora kaninen från i fjol."
-Den fjärde är en äldre man: "Rätt okej. Det är riktigt fint vid området runt slottet och det finns många gamla, fina byggnader."
Alltså...Nej bara nej. Till och med utomstående har en enformig och dålig bild av Örebro. Precis som jag.
Efter att jag har varit borta i två månader från Örebro och sedan kommit tillbaka. Så vill jag bara här ifrån. Jag vill inte bo här längre. Och ärligt så vet jag inte varför, eftersom Örebro är en stad precis som alla andra städer.
Antar att det är folket. Jag är stört trött på folket och vad de har i bagaget.
Nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe och läsa vidare i Örebroar'n. Får se om jag finner något annat att irritera mig på.
- En nyvaken Kayla, är lika med en ful Kayla. Mitt hår är k-a-t-a-s-t-r-o-f och likaså är min insida för tillfället.
Solen lyser och fåglarna kvittrar.Kent spelar i Stockholm på Söndag och jag är helt ärligt avundsjuk på alla som ska se dem. Men jag får nöja mig med spelningen som är på Fredag. Ska gå med Z-M.
Cedron,Mirror Eyes, Ex Animo m. fl. spelar. Har bara hört Cedron förrut + sett dem live. Fett taggad.
Hoppas på att Yersinia också kommer, hoppas till tusen.
-De hade ingen lista, på vilken ordning de skulle spela låtarna. De var tvungna att läsa av varandras kroppsspråk, ansiktsuttryck och lyssna på deras instrument. Ibland kunde allt gå åt skogen, men också kunde det gå bra. Deras spelningar var allt utom dåliga.
Citat från dokumentären:
"Its like we're reading eachothers minds and it just flows."
Jag önskar att jag var tonråing på 90-talet i USA, bara för en dag. Vill se Fugazi live. Vill. Vill.
Titta på dokumentären om du gillar dem. Titta även om du inte har hört dem.
- Träffade S&H idag. Gav presenter till dem. Victoria's secret parfym-shit. Sanna gav mig godis och
ett block där det står "I think, I think too much". Något annat block skulle aldrig beskriva mig så klockrent som detta. Får bli min filosofibok eller nåt, We'll see. Trevlig tidig kväll.
-Klockan är senare 8:00 men tidigare än 9:00. Jag, Kayla Mokédé är vaken. Detta är galet.
Men har min kopp kaffe i högra näven, ah inte nurå, då kan jag inte skriva. Men när jag dricker.
Högra handen, njuter inte så mycket som den gör när den håller i en kopp kaffe. Hela Jag, älskar kaffe.
Är världens bästa bror också, för tillfället.
Fick en fråga på dikten jag la upp igår. "har du läst fallen ängel av becca fitzgerald? :)"
Svar: Nej, det har jag faktiskt inte. Men jag har sett den ett stort antal gånger på biblioteket. Har funderat, om den är värd att läsa. Men har aldrig klurat fram svaret. Du kanske vet? Är den värd att läsa?
Frostskador täcker din hals, upp till ansiktet, genom ögonen och du är frusen, enda in i själen
sammetsvingar, som även vara dina skulderblad, bröts av och sammanlänkad med den fasta marken, är du nu efter ett dödligt fall, som endast en av odödligt slag skulle klara av
du är en fallen ängel svart kulör, drar dig i skinnet tar sig in,in i sinnet
du är nu ingenting mer än ett minnesstoft i ditt eget minne
-Drömde att jag var tillsammans med en kille och vi var störtkära i varandra. Vaknade, var tvungen och tänka om jag verkligen hade en kille. Kom fram till, att nej det har jag inte. Men jag har fortfarande kvar känslorna, i vaket tillstånd, som jag hade i drömmen. As weird!
Första klunken kaffe, såhär efter man har vaknat är ju gudomlig. Det är som att himlen öppnar sig och man ser hur olympen visar sig. Och alla de tolv gudarna som bor där, sjunger finfint i kör, till mig och min kaffekopp. Man typ avlider lite grand, i tusen omgångar.
- Hemma efter en bräd och graffiti-fylld dag med Z-M.
Vi stack till den gamle, övergivne och söndervandaliserade Arla-Fabriken på norr. Två byggnader fyllda med färg inuti. Massor av tags och pieces. Jävligt nice att kika+ta kort på. Fick även lite adrenalinrus på köpet, då man inte visste vad/vem man kunde möta i alla rum man gick in i.
Sedan stack vi hem till mig, åt osv. Och sen vidare mot södra station. Chillade och kollade på fina godståg som snabbt passera, sedan kom det två killar med kameror och frågade om de fick ta kort på oss. Så vi fick vara modeller för ett tag.
As schyssta, killen som tog kort på mig frågade "Du är 23, va?". Dagens komplimang.
Bilder kommer när Zarah-Maria lagt upp dem. Hennes är tagna med en ball systemkamera och mina med mobilen.
- "Fucking finally säger jag bara" så skrev jag till Z-M. Och med det menar jag, att äntligen så ska vi göra allt som vi sa att vi ska göra efter jag kommit hem. Nu är jag hemma. Och jag har saknat allt så jävla mycket.
Ska träffa Z-M om typ två timmar. Ska bli as fett.
Men känner en saknad också. Har liksom umgåts med family numbero 2, hela sommaren. Mijo, Ingrid, Mamma och Dante. Känns annorlunda helt plötsligt. Och trots att sommaren har haft djupa dalar, så saknar jag de stunderna då allt var bergigt. Solen lyser mer på topparna. Denna sommar har givit mig nya erfarenheter och annat, som jag förmodligen kommer ha nytta av. Och jag kunde inte vart gladare, fick träffa min storebror för första gången på ett år, mer än bara en dag och så fick jag spendera en hel sommar med mina älskade syskon och mamma jag inte heller träffat på flera månader.
- Vaken efter ett få par, timmars sömn. Vill dyka i en bassäng fylld med kaffe och sen klunka i mig hela skiten.
Vore något att jämföra med paradiset, kanske. -Har drömt konstiga drömmar i natt: grät i hjäl mig för att ett par brudar skrattade åt min syster när hon ramla, klättra klättervägg, ramla och slog mig, skate'at PÅ vatten osvosv.
Idag vet jag faktiskt inte vad som händer. Enda jag tänker på är sojabullarna(köttbullar) som Yaya håller på och lagar nu. Damn har saknat veggiekäket här i Sverige.
- Min blogg är super tråkig. Åh ja, jag är medveten om det. Men just nu har jag noll motivation och har längre ingen lust att skriva massa wall of texts. Men det har sin vändning. Snart blir min blogg bra.
Natten har vart sömnlös, så nu äter jag ostmacka och dricker kaffe. Ska snart ta ett bad och läsa lite.
Näst sista dagen här, det är sorgligt samtidigt som det är kul. Blandade känslor. Inte lätt att ha två olika familjer på varsin sida av jordklotet. Men så kan det vara.
- Jag har tänkt. Och jag tror jag har tänkt rätt nu. Så rätt, att saker och ting blir bra, i framtiden.
Jag måste våga tro, även om jag inte vill våga.
Vågar man, så riskerar man. Riskerar mycket, till och med sig själv.
Men jag måste våga, finns inget annat val. Jag vill inte gå under. Går jag under, skadar jag de som faktiskt bryr sig om mig.
Därför ska jag våga och hoppas att jag fram över gör bra val. Men för att jag ska göra allt detta, måste folk förstå att den här bloggen är viktig för mig. Jag är en människa som inte kan hålla allting inne, en längre tid.
Så folk måste respektera. För tydligen, kan de inte låta bli att läsa.
Jag har de två senaste dagarna, tänkt: Är denna blogg för personlig? och svaret är: Ja den är personlig. Men jag är inte rädd, för att visa vad jag tänker och tycker. Jag skäms inte över mig själv. Och skulle jag lägga ned bloggen för en sådan anledning, som att den är för personlig, så skulle jag gå emot mig själv och göra något fel, enligt min lag.
Jag har äntligen hittat mitt sanna sätt, att bearbeta mig själv. Ta inte det ifrån mig.
Ännu ett långt inlägg, egentligen hade jag tänk att skriva endast den första meningen. Men skitsamma.
Min blogg fylls med intressanta saker, senare. Bara inte nu. Hejdå.
Du har förvandlat sjöar till hav, hästar till enhörningar och barn till sådana som Peter Pan.
Du har opererat in hopp, i det hopplösa och du har transformerat gator, till hem för de hemlösa
Du har stoppat in sedlar och mynt, innanför behövandes skinn, viskat kärlek till krossade hjärtan, helat dem, tagit hand om dem
gjort allt i din makt, för att aldrig låta någon krossa dem ännu en gång.
Så jag ska aldrig, låta dig få ägna din tid för mig aldrig, ta emot dina bakåt vända hjärtan aldrig känna dina omfamningar bakom mig, för att knyta dina händer, med mina
Jag ska aldrig förstöra det som skapat dig och det du skapar, för att hela något du tror på något jag inte passar in i, omedvetet men som gör dig medveten, varje levande andetag
min älskade, jag kan aldrig bli det du vill att vi ska vara. Aldrig
När man slår sina knogar blodiga, mot luftväggar, man tror är verkliga. Skriker ut flera års påsamlad ilska, i hopp om att allt ska vara veck efteråt.
Vindars aggressiva nävar, rycker mig i håret och kala fläckar bildades för länge sedan. Kroppens hud, ömsade ihjäl sig. Pauserna var för korta, för att huden skulle hinna bildas klart. Ögonglobernas irisar och pupiller, är allt oftare vända inåt och det röda har börjat ruttna inom mig.
Jag ser det, men det finns ingen som kan hjälpa mig.
Det är som att hjärncellerna, inviger sin kannibalism, genom min galenskap. Och de uppmuntrar den, genom danser runt eldar och trumspelande musik. Tilltalar mig om och om igen, att jag aldrig kommer att sluta brinna för dem.
Det spelar ingen roll, hur många lager bandage och plåster jag har om mitt blödande.
Vi blöder ändå igenom, tills vi blöder ihjäl och berövas av min själ.
-Igår, var mitt hår rödare än vad det, varit på ett tag. Jag har ju sådana där gingerinslag i mitt hårsvall.
De inslagen var som dominantast, när jag var liten och inte hade tappat mjölktänderna ännu.
Så igår och nu, ställer jag mig själv frågan: Varför det?
Varför är mitt hår rödare nu? Är mitt hår elden, som ilskan inom mig, skapar och matar? Eller är det bara den där, mer realistiska anledningen, att solen har legat på och grillat pigmenten?
Jag somnade i morse runt 10:30, även om det var tanken att jag skulle hålla mig vid liv på kaffe. Det var skönt.
Sova bort 13timmar av livet, gör jag hellre än att tänka bort 13timmar. Min tre år yngre syster kom alldeles nyss in till mig och gav mig pizza och mjölk. Jag vet att hon bryr sig om mig, lika mycket som jag bryr mig om henne. Och varje livssekund, intalar jag mig själv att ingen kan ta det ifrån oss.
Jag är längre bort än vad jag trodde. En vandring till fots, runt jorden två varv, skulle inte ens räcka
för att hitta mig. Mitt fysiska Jag. Mitt innersta är så långt bort, att man inte kan föreställa sig hur långt bort det är.
"det att förstå något (känslomässigt eller intellektuellt)" - Detta är definitionen av förståelse, enligt Wikipedia.
Det står klart och tydligt vad förståelse betyder, ändå är det så många som aldrig lär sig det.
Eller så tror man att man vet vad det är och att man utför det. Men det är att lura sig själv.
Även om man har någon vid sin sida, eller inte alls har det: Så har man ändå bara sig själv, att anförtro sig åt, att ta hjälp av. Den som alltid kommer vara med, i alla lägen, är ens Jag. Ingen annan, även om den personen säger med ord, raka motsatsen.
-Sitter här med en kopp kaffe och ser allt utom fager ut. Klockan är 07:27 och jag har inte sovit någonting i natt. Finns en massor av anledningar till det.
1. Kan inte sluta tänka på filmen "The fourth Kind", en film om Aliens och den ska vara baserad på en verklig händelse, men att man får tro vad man vill. JAG VET INTE VAD JAG TROR.
2. Personliga anledningar.
3. Jag är helt enkelt inte trött.
Jag har konverserat med min far. Inte träffat honom sedan 16-17Juni, saknar honom, Yaya och mina syskon.
Måste köpa något riktigt fint till dem. Speciellt Karim, som fyller år samtidigt som mig. Och jag missade hans födelsedag, till och med.
Jag glömmer ofta bort att spara mina OpenOffice-dokument¨
och min dator råkar ha ett sjuhelvetes dåligt batteri, och eftersom att jag alltid råkar dra ut laddaren, kan datorn stängas av, helt utan förvarning
men det är 2000-talet vi lever i, så när jag öppnar OpenOffice efter en panikslagen rädsla, över att allting har gått förlorat, så kommer det upp en fin ruta som frågar mig snällt om jag vill återställa, det tidigare då det stängdes av, plötsligt
och det som förut var borta, finns helt plötsligt framför mig, utan att någonting har ändrats
- det går inte en sekund, då jag inte avundas detta snälla datoriska beteende.
Och de lever, liksom andas som om ingenting av det som har hänt, egentligen har hänt - Var på en promenad till macken förrut. Köpte Twix och en halv L Red Bull. Satte mig under ett tak på en skolgård och skissa lite. Känner mig tom. Vet liksom inte vad jag känner eller bör känna. Något borde jag väl känna? Människor ska känna något för varje situation de upplever. Det är mänskligt. Men varför känner jag ingenting då? - Och ut efter det, är jag nästan rädd för att dra slutsatsen, att jag egentligen inte finns. Det kanske är, som jag alltid går runt och grubblar över. Allting man upplever, är egentligen illusioner. Är alla runt omkring mig, påhitt eller är det jag som är påhitt för dem? Är det min eller deras verklighet jag lever?
Jag klassar inte mig själv som galen. Jag har bara förstått nu, att livet inte är så konkret, som jag först trodde.
-
(Jag skriver precis vad jag vill i min blogg. Vill du inte läsa, läs då inte. Easy as hell.)